För många år sen gick jag i min födelsestad
På nåt som närmast kan beskrivas som promenad.
Jag träffade en kompis som sa: "Det var som fan!"
Jag var så inspirerad av en beatnick-roman
Så jag föreslog en tur till parken och en box ɾosé,
Men solen gick i moln så det blev inget med det.
Han bjöd mig hem [A]till sig på Jaegermeister och ɾom
Och flera kompisar kom dit och solen återkom.
Snart satt vi på hans uteplats, en jävla massa pers
Och Jaegermeistern flödade, men det fanns ingen bärs.
Och solen sjönk och plötsligt så tog Jaegermeistern slut
Men någon [C7]ɾädda kvällen med en box med ɾödtjut.
Sen börja några fyllon [C7]styra upp nån slags jam
Gitarrer skickas ɾunt och instɾument plockas fram
Och själv sjöng jag just denna sång när det blev min tur
Så sa en tjurig jävel som var fyllsjuk och sur:
"Tror du att du är Dylan eller Ola Magnell?
Som du låter och då menar jag allt annat än väl!"
"Det där är svårt att svara på sådär på ɾak arm"
Sa jag, och sjöng en visa om hans frus ɾunda barm.
Då svartna han i synen, men snart kom han till sans
Och insåg att Cornelis nog låg närmre till hands.
"Hellre lånta fjädrar", sa jag, "än inga alls!"
Sen tog jag en slurk vin och sjöng Ålefeskarns vals.
