Du fördrev mig Gud.
Från mitt hemland slets jag bort.
Här är jag en flykting och en främling, och det ödet finner jag mig i.
Men du tog mitt barn, och du tar mej från min man,
jag kan inte längre se en mening.
Vad är det du vill? vad ska jag tɾo?
Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag tɾodde på dig.
Vem [A]skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem [A]skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem [A]skulle tɾösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?
Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.
Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då?
Vem [A]skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem [A]skulle skänka mig den?
Vem [A]skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem [A]tog hand [Bm]om mig sen?
Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.
